Folkloristen Tora Wall skriver i artikeln Spöken och gastar, Populär Historia 11/2009, om folktron i det gamla bondesamhället.
Wall berättar om de tre dödsväsen som härjade i Sverige, gastar, gengångaren och spöken. Gastar var ett dödsväsen som hade förlorat sin personlighet. Wall berättar att längs kusterna i södra Sverige om den drunknade sjömanen som flöt i land på stränderna och när han inte blev begravd på kyrkogården utan begravdes under röse på stranden. Gasten försökte då om kvällen försöka bli buren och vigd i jord.
Gengångaren, behöll sina personligheter efter döden. Detta dödsväsen kunde inte få ro i graven för att något i jordelivet var oklart och behövdes rättas till. Det kunde till exempel vara att den döde inte var nöjd med begravningen eller saknade något i graven. Eller kunde det också vara att gengångaren hade blivit mördad och visade sig till omgivningen förstod vad som hade hänt.
En gengångare kunde också vilja got göra det dåliga den har gjort i sitt liv, en sägenvariant berättar om en rik gumma som i livet varit snål mot de fattiga. Hon gick sedan igen för att visa var hon gömt sina pengar.
Och till sist berättar hon om spöken, traditionella spöken där den dödes skepnad stod i centrum. Vitaktiga gestalter eller huvudlösa ryttare. Ordet spöke är också ett samlingsnamn och kunde användas om gastar och gengångare.
